Redan i 10-års åldern kom han i kontakt med gjutning första gången i hemstaden Zalau i nordvästra Rumänien. Men trots att han inte medvetet valt gjuteribranschen efter det så har den alltid kommit korsat hans väg på något sätt.
– Det var ödet som gjorde att jag hamnade i gjuteribranschen, säger Attila Diószegi som idag är professor vid Tekniska Högskolan i Jönköping och Månadens gjutare.
Text och foto: Elisabeth Anderberg
”School of engineering” står det ovanför entrédörrarna till den gula byggnaden som tillhör Jönköpings universitet. På väggarna i entrén hänger det fototavlor som visar en modern industrimiljö. Attila möter upp i entrén och vi går till hans arbetsrum en trappa upp.
Just nu är han inne i en period där han inte har någon undervisning. Istället jobbar han med olika forskningsprojekt.
I slutet på förra året belönades han tillsammans med kollegan Peter Svidro, doktorand på Tekniska Högskolan, med ett pris från Silléns innovationsfond. De tillsammans har tagit fram en metod så att man kan förutse gjutjärnets tendens för uppkomst av sugningsporer och metallexpansionspenetration.
– Detta är något jag jobbat med till och från under många år. Men det var roligt att arbeta tillsammans med Peter i detta. Han är en praktiker som är mer handfast än vad jag är. Och det är tack vare honom som vi nu är nära en industriell tillämpning av det vi jobbat med, säger Attila.
Och forskning och att ta fram innovationer är ett teamwork menar Attila. Det behövs många olika kunskaper för att nå ett bra resultat. Detta kommer vi att återkomma till i intervjun lite längre fram.
Men först vill jag veta; Hur hamnade Attila Diószegi från Rumänien bakom ett skrivbord på Tekniska Högskolan i Jönköping?
– Ja det var som sagt ödet, säger han.
När Attila var barn så fanns det ett så kallat Ungdomens Hus i hans hemstad. Han liknar det vid Kulturskolor som finns i Sverige fast med många olika typer av aktiviteter de kunde lära sig på fritiden.
– Det var allt från idrott till teknik som man fick prova på. En av aktiviteterna var gocart och man byggde också gocart-bilarna där, berättar Attila.
Det var i byggprocessen som Attila tyckte att det var roligt att vara med. De fick lära sig att bygga, svarva, slipa med mera. Men också att gjuta. Ratten och hjulen på bilarna gjöt man.
– Jag var intresserad av att göra formarna, packa sand med mera. Och när läraren sedan gjöt i dessa tyckte jag att det var jättehäftigt.
På ungdomshuset hade man en typ av kreditsystem där barnen fick belöning efter olika typer av arbeten. Belöningen kunde de sedan använda till att köra gocart eller åka på läger. Så Attila jobbade mycket och tillbringade många av sina fritidstimmar på Ungdomshuset under några år.
– Jag fick då lära mig hela gjutprocessen på det traditionella sättet.
Men med åren så växte han ifrån Ungdomshuset och kom också ifrån gjutningen. När det var dags för universitetsstudier så var han inte så studiemotiverad egentligen, men det fanns en fördel med att studera.
– Då var det så att de som studerade på universitetet behövde bara göra hälften av tiden inom militärtjänsten. Så det var såklart en morot till att börja studera, säger Attila och ler åt minnet.
Han valde att läsa material- och gjuteriteknologi på Universitetet. Men studiemotivationen var fortfarande låg. Tills de började med gjutning.
– Då kom den där känslan över mig igen, den jag känt på Ungdomshuset, hur häftigt det var med gjutning.
Efter det fick han tillbaka sin lust till att studera vidare.
“Gjutericheferna runt om i landet kom och hälsade på oss på utbildningen och många erbjöd jobb. Det var där jag fick jobberbjudande från Volvo i Skövde vilket jag tackade ja till.”
Under dessa åren utvecklades Rumänien till ett land som det blev allt svårare att leva i. Landet leddes av Nicolae Ceausescu som hämtade stor inspiration av Nordkoreas Kim II Sungs sätt att leda ett land. Så 1986 valde Attila och hans fru att fly landet. Det enda de hade bestämt var att de skulle fly inom Europa, så att det blev just Sverige var en slump.
De hamnade först i Stockholm, men kom sedan till Markaryds kommun som var en av få kommuner som valt att ta emot flyktingar.
Attila ville snabbt ut i arbetslivet och fann en möjlighet att börja på Traryds metall.
– Jag kunde kanske inte yrket från början men jag tänkte att jag i alla fall hade de teoretiska kunskaperna med mig från Universitetet. Så det passade bra, berättar han.
Efter några år på Traryds metall ville Attila utvecklas vidare och började på Skandinaviska gjuteriskolan i Jönköping. Den utbildningen beskriver han som den riktiga inkörsporten till branschen.
– Gjutericheferna runt om i landet kom och hälsade på oss på utbildningen och många erbjöd jobb. Det var där jag fick jobberbjudande från Volvo i Skövde vilket jag tackade ja till, berättar Attila.
Så 1990 började han att arbeta på Volvos gjuteri med frågor kring utveckling och forskning.
Där var han bland annat med och utvecklade en ny typ av gjutprocess, den så kallade FPC-processen.
På Volvo kände sig Attila hemma. Han fick uppmuntran och stöd för att ta sig an många olika frågor. Efter några år på Volvo lockades han återigen av att lära sig mer och begav sig till Tekniska Högskolan och doktorerade i gjuteriteknologi. När han gjort det var tanken först att han skulle tillbaka till Volvo för att fortsätta sitt arbete där. Men efter samtal med ledningen på Volvos gjuteri så tyckte de att det var bättre att Attila stannade kvar och forskade i volvorelaterade frågor. Vilket han gjorde och klättrade med åren upp i den akademiska skalan och är idag professor. Idag är det inte bara volvorelaterade frågor han jobbar med utan även för andra som exempelvis Scania.
Så vad är det då med det arbete Attila har idag som lockar honom så mycket?
– Det är friheten. Men också att hela tiden bekämpa sina egna begränsningar. När man tror att något inte går så måste man hitta ett sätt som överbevisar det. Det är fantastiskt, säger han.
Attila tycker också att han har en fördel i sitt yrke genom att ha arbetat på industrier själv. Det finns många som kommer som duktiga forskare men som inte satt sin fot på ett industrigolv. De åker ut till industrierna och frågar dem vad de behöver för hjälp för att kunna utvecklas.
– Jag kan säga tvärtom: Det här skulle ni behöva för att utvecklas. Jag kan båda sidor och det kan vara svårt för företagen själva att sätta fingret på vad som behövs. Man blir hemmablind.
Samarbetet mellan akademin och företagen har många fördelar och är ett måste för att forskningen ska nå ut till att också tillämpas i praktiken. Men det handlar också om att förvalta kunskap.
– Personer kommer och går på ett företag. Men samarbetet med oss består. Det gör att vi kan förvalta den kunskap som vi byggt upp genom samarbetet så det blir en kontinuitet.
“Innovationer är ingen Hollowoodhistoria där en person får en idé och sedan blir berömd. Det är ett hårt arbete med att förstå helheten och var i den helheten man kan hitta innovationen. Det krävs många olika kunskaper för det.”
Industrin står inför en stor förändring just nu och gjuteribranschen är inget undantag. Det finns specifika och tidsenliga förändringar som påverkar branschen konkret som energirelaterade eller elektrifiering. Men också utmaningar som handlar om att göra gjutna material starkare, klokare och lättare menar Attila. Och han är säger att vi är långt ifrån från att se begränsningarna hos gjutna material än. Gjutning är ett framtidsyrke tycker han.
– När det handlar om elektrifiering så kanske det kan skrämma branschen och man är rädd för att förlora produkter. Men det är nu vi ska vara innovativa och komma med nya produkter!
När han ser vad som händer ute i världen kan han konstatera att lönsamheten inte handlar om volymen produkter man producerar, utan produkternas hållbarhet. För att behålla sin position på marknaden så måste man satsa på innovation.
– Innovationsförmågan är det viktigaste verktyg för gjuteriernas framtid, säger Attila bestämt.
Därför anser han att gjuterierna måste utbilda sina medarbetare teoretiskt och praktiskt för att de ska ha förmågan till att hitta nya metoder. De måste få lära sig att göra beräkningar, simulering och lära sig använda nya typer av verktyg. Företagen kan bjuda in studenter och andra från den akademiska världen för att få nya idéer i hur man kan tänka.
– Nya och framgångsrika gjuterier är där människor fått möjlighet till att utvecklas och få vara innovativa.
Förutom priset från Silléns innovationsfond så har Tekniska Högskolan i Jönköping också blivit uppmärksammade för ett nytt projekt som de medverkar i, LeanCast som är ett tvärvetenskapligt projekt som handlar om forskning kring hållbar gjutproduktion. Ett projekt som tio forskare med olika kunskaper arbetar tillsammans med. För det är det som är forskning menar Attila, ett teamwork. Det är inte en Einstein som sitter och kommer på något på sin kammare.
– Innovationer är ingen Hollowoodhistoria där en person får en idé och sedan blir berömd. Det är ett hårt arbete med att förstå helheten och var i den helheten man kan hitta innovationen. Det krävs många olika kunskaper för det.
Vad betyder det för er som forskare att bli prisade och få uppmärksamhet?
– Det är klart att det är viktigt på flera sätt. Dels så är det roligt. Alla gillar att ens jobb uppskattas. Men det är också en viktig signal till omgivningen att vi måste göra detta. Att sända ut det till blivande studenter, till företag, andra länder och så vidare.
Därför hoppas han att hela gjuteribranschen vill vara med på denna innovationsresa. För att utveckla branschen och möta framtiden med rätt produkter. För även om gjuteribranschen har en lång historia bakom sig så tillhör den även framtiden.
– Se dig omkring en dag. Du upptäcker gjutet material överallt. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att det gjutna materialet är grunden till civilisation.
“Innovationsförmågan är det viktigaste verktyg för gjutferiernas framtid.”
Om Attila
Namn: Attila Diószegi
Ålder: 57
Bor: Jönköping
Familj: Fru och två döttrar
Låt på Spotifylistan gjutarlåtar: Åh vad svårt. Jag är en musikmänniska och när jag och min fru kom till Sverige gick vi på massor med konserter eftersom rockmusik var förbjudet i Rumänien vid den tiden. Den första konsert vi gick på var Europe i Tipshallen i Jönköping. Hemma har vi nästan alla biljetter sparade från våra konserter och festivaler vi varit på. Nu i sommar ska vi på Sweden Rock igen.
Jag gillar massor med olika typer av musik, men hårdrock tillhör ju ändå metallbranschen på något sätt. Så jag väljer ”Welcome to the djungel” med Guns´n`Roses.
Priset från Silléns Innovationsfond
Stiftelsen Silléns Innovationsfond, vars syfte är att öka intresset för uppfinnarverksamhet och bidra till gjuteriindustrins utveckling, delade 2018 ut priset för bästa innovation till Attila Diószegi och Peter Svidró, forskare vid Jönköping University. De belönades med 50 000 kronor för att ha tagit fram en innovativ metod för att förutse gjutjärnets tendens för uppkomst av krympporositet (sugningsporer) och metallexpansionspenetration.
Med ett helautomatiskt instrument kan man nu redan före gjutningen förutse risken för att det kommer att bildas defekter. Därmed kan man göra nödvändiga justeringar för att defekterna skall undvikas. Instrumentet består av en provtagare och en beräkningsenhet. Utrustningen visar om det finns risk för att smältan inte räcker till för att kompensera för krympningen under det att metallen stelnar. Dessutom tar man hänsyn till om det finns risk för överskott av smälta under andra faser av svalnandet. Vidare har man tagit fram en beräkningsalgoritm som förutsätter smältans spänningstillstånd, i förhållande till det optimala, för att kunna ta fram gjutgods utan porer.
Metoden har testats i industriell miljö med god reproducerbarhet och dessa tester visar att den kan användas för övervakning av gjutprocessen. Metoden kan också användas som ett forskningsverktyg för utveckling av nya gjutprocesser, gjutna material och för att reproducera termofysikaliska egenskaper avsedda som ingångsdata i gjutsimuleringar.
LeanCast
Forskningsprojektet LeanCast vid Jönköping University fick under 2018 drygt 11 miljoner kronor av KK-stiftelsen. Det involverar fyra svenska företag; Scania CV, Volvo Group Technology, SKF Mekan och SinterCast.
Projektet är ett så kallar synergiprojekt och består av fyra olika delprojekt som tillsammans ska svara på frågan ”Hur kan vi möjliggöra och kontrollera en effekktiv och hållbar design och produktion av gjutjärn?”.
Projektet kommer att pågå under tre och ett halvt år och medfinansieras av de fyra partnerföretagen i form av arbetstid och material motsvarande det belopp som KK-stiftelsen bidrar med. De olika delprojekten kommer fokusera på formmaterial, defektbildning, materialegenskaper respektive modellering och simulering av fenomen i samband med gjutning
