Gjuterihistorisk resa

0
1239
Under några ljuvliga dagar i slutet av juli begav sig vi på redaktionen oss ut i den svenska högsommaren. Vi ville uppleva Sveriges gjuterihistoria och valde att besöka ett urval av gjuterihistoriska platser, i en liten del av vårt avlånga land. Egentligen hade vi velat tillbringa flera veckor med att resa runt bland alla fantastiska platser, då Sveriges gjuterihistoria är så rik och omfattande. Någonstans fick vi dock börja och vi hoppas på att denna historiska resa blir en följetong som fortsätter under nästa år. Vi besökte platser med flera hundra år gammal historia som än idag är fullt aktiva, men också gjuterier som lagts ner, där de gamla lokalerna genom museum och andra aktiviteter fortfarande uppmuntrar till engagemang, glädje och kunskap. Resan tog avstamp i Landskrona där vi har vårt kontor och bar av till Södermanland och Stafsjö Bruksmuseum, tog oss vidare till Hällefors Bruksmuseum och Åkers Styckebruk. Därefter reste vi till Alunda Gjuteri i vackra Roslagen och till sist landade vi i Småland på Bruzaholms Bruksmuseum. Under vår resa fick vi uppleva fantastiska historiska miljöer och platser, men det som trots allt gjorde störst avtryck, var alla kunniga, engagerade och generösa människor vi träffade på vägen. Vilken gjuteriskatt det finns i Sverige!
Text: Lotta Larsby
Foto: David Elg

Fred Öresjö tar emot och visar runt i Stafsjö Bruksmuseum. Fred har själv arbetat på bruket, men är numera ordförande i Stafsjö Bruksmuseums styrelse. Stafsjö Bruk fick 1666 sitt officiella privilegiebrev, men man vet att bruket daterar sig ännu längre tillbaka än så. Man har funnit brev från 1662 då brukets grundare Gert Störning, hade skrivit under brevet med Stafsjö bruk. Den byggnad som kallas ryssköket och ligger på bruksområdet, byggdes redan 1657. På museet presenteras brukets historia från 1600-talet till dagens verksamhet.

Stafsjö bruks historia går alltså att följa långt tillbaka i tiden, 1666 är det officiella datumet, men som Fred berättar består området av väldigt många dammar och kanaler som grävts och sprängts fram. Det är inget man gör i en handvändning, därför är det rimligt att anta att verksamheten var igång tidigare än den officiellt fick godkänt.
Grundaren Gert Störning kom ursprungligen från Lübeck i Tyskland och tillbringade sina första svenska år i Nyköping. I Svärta ca 10 km norr om Nyköping drev han Förola gruva med tillhörande masugn där de göt så kallade stycken, det vill säga kanoner. Han drev även Wirå Bruk, vilket endast ligger en mil från Stavsjö och kände därmed till området. Gert Störning ville tillverka större stycken, vilket krävde två masugnar. Det protesterade däremot ortsbefolkning i Svärta mot och det var av den anledningen Gert Störning flyttade till Stavsjö. Där fanns stora möjligheter till vattenkraft och mängder med orörd skog, vilket krävdes för bruket. Här kunde han bygga två masugnar och börja tillverka bland annat stora kanoner som göts i ett enda stycke. Man använde sig av en svarvad furustock, som man la lera omkring för att skapa formen. Formen ställdes på högkant framför masugnen och så fylldes formen med järn. Loppet inuti kanonen göts till en början med kärna, men någon gång på 1700-talet ändrade man metoden till att istället borra upp loppet. Det blev helt enkelt förbjudet att gjuta med kärna, troligtvis av säkerhetsaspekter, då man inte på samma vis som med borrning kunde se, att loppet blev rätt placerat. Då-tidens kvalitetstestning av kanonerna, förutom ren provskjutning, gick till på så vis att man grävde ner kanonen i fin, lös sand, överladdade kanonen så att det sprängdes, varpå man kunde identifiera svagheter genom att se var godset sprack. Den största modellen som tillverkades på bruket var en kanon vars pipa vägde närmare fem ton. För att smälta så mycket järn gick det åt mängder med träkol. Även för att gjuta de mindre modellerna som vägde runt tre ton, gick det åt 30 kubikmeter träkol. Kolet kom från skogen kring Stavsjö, medan malmen kom från Förola gruva.
Kanontillverkningen med järn på Stafsjö bruk upphörde 1859. Då hade man lärt sig att börja gjuta i stål och eftersom Stafsjö bruk endast arbetade med gråjärn, fick man hitta nya affärsområden. Bygget av Göta kanal var gynnsamt för bruket. Man göt bland annat slussportsbeslag och bron som finns i Forsvik, vilken idag är Sveriges äldsta järnbro. Museiföreningen har lagt ner stort arbete på att återföra bland annat kanoner för att kunna visa upp dem på museet och i dess omgivningar. Mycket av det som visas upp på museet var tidigare utspritt, både i Sverige och i andra länder. Under slutet av 1800-talet tillverkades en rad olika produkter på bruket. Det var allt ifrån ångmaskiner, pumpar, tröskverk, strykugnar och vågar. 1896 var masugnen tänd för sista gången och byttes sedan ut mot en kupolugn, som användes ända fram till 1981, då man stängde gjuteriet. Under 1900-talets början blev produktionen mer inriktad på verktygsmaskiner, till exempel svarvar, slipmaskiner och excenterpressar. Redan från slutet av 1800-talet började man även tillverka ventiler, och 1928 startade tillverkningen av skjutspjällsventiler för pappers- och cellolusaindustri. Sedan 2005 heter företaget Stafsjö Valves AB. Det var en ingenjör vid namn Magnus Johannes Canell, som kom på idén med skjutspjällsventiler, vilket blev Stafsjö bruks mest framgångsrika och numera enda produkt.
Idag går det fortfarande att se de gamla utgrävda vattenkanalerna runt om på bruksområdet och många äldre byggnader finns kvar. I början av 1700-talet brändes bruket ner av ryssarna, och den enda byggnad som finns kvar sedan den tiden är det så kallade Ryssköket. Det sägs att det var i den byggnaden ryssarna åt sina måltider och därför skonades huset till deras planerade återkomst. Huset som museet ligger i, var kraftstation åt både bruket och orten mellan 1914 och 1955. Fram till huset leder en vattentub. Tidigare leddes vattnet i en ränna till de vattenhjul, som användes innan kraftstationen byggdes. Vattnet i tuben stängdes av någon gång på 1980-talet och då kollapsade tuben som var byggd av trä. När museet startade renoverades en bit av tuben och man kunde då använda sig av de ursprungliga järnringarna som höll samman plankorna.
Kvar på området finns ett litet hus som kallas för “Labbit”. Där bodde masugnsvakterna när ugnen var i bruk och därefter användes huset som telestation. Huset är över 300 år gammalt och tillhör idag museet. Byggnaden har varsamt renoverats och inretts för att skapa en miljö som ger besökarna känslan av hur det var att som masugnsarbetare äta och sova i den lilla byggnaden, samt hur ett kontor kunde se ut förr i tiden. När de renoverade hittade de en gammal hatt inuti spisen som idag hänger utanpå spisen, som ett minne från svunna tider. //

Bruket i Hälleforsnäs var aktivt som bruk från 1659 till sista smältan i december 2010. Numera fungerar området som galleri, konsert- och teaterområde, restaurang, butiker och museum. Museiföreningen startades 1993 och museet finns idag i det gamla rörlagret på området tillsammans med ett konstgalleri och ortens turistbyrå. När bruket var aktivt gick ett järnvägsspår ända fram till huset, och entrén finns på platsen som tidigare fungerade som lastkaj. Många av byggnaderna på bruket är vackert renoverade, och de forna industribyggnaderna har fått nya sammanhang. En bit av en vägg i museets foajé har sparats från ommålning och visar upp “originalskiten” från när bruket var aktivt och blir i sig ett konstverk och ett minne från när platsen var aktiv som gjuteri.

Hälleforsnäs gjuterimuseum drivs av en ideell förening med drygt 100 medlemmar. Idag tar Tom Gustafsson, Lennart Cederberg och Yngve Lund från föreningen emot oss och berättar om brukets historia och vad som sker här idag. Museet är ett arbetslivsmuseum som presenterar arbetsplatser, verktyg och föremål som tillverkats på bruket och järngjuteriet. Utställningen består av både ting, fotografier och återskapade miljöer, vilket ger besökarna möjligheten att kunna leva sig in i hur det såg ut på bruksområdet förr i tiden. Idag äger kommunens avdelning “Framtidsbruket” området och driver utveckling av restaurang, butiker, sommarteater och musikkonserter. Det gör att platsen även idag hålls levande och bidrar till att skapa ny historia.
Tom arbetade på brukets laboratorium i 33 år, han berättar att tack vare att de startade föreningen redan innan de la ner bruket, kunde man bevara många bruksföremål till museet.
–Arbetsplatserna som vi har återskapat här i museet hade troligtvis bara försvunnit om vi inte hade tagit reda på dem.
I museet har man byggt upp stationer som visar hur det kunde se ut i exempelvis laboratoriet, hand-formningen, ett gammalt kontor eller vid en förmans omklädningsskåp. Fast just vid detta skåp informerar Yngve oss om att en historisk detalj i installationen fattas.
–Det här skåpet tillhörde en förman på labbet, men återskapningen med kläderna som hänger stämmer inte helt, för han som hade detta skåpet slängde alltid sina kalsonger på skorna nedanför skåpet.
Förr i tiden var det vanligt att brukspersonalen hade smeknamn, och kanske inte alla gånger helt smickrande sådana. Fotografierna som hänger i utställningen visar de som arbetade på bruket, och deras smeknamn. Men, några foton saknas och Yngve som arbetade ett sommarlov på bruket och har levt på bruksorten i hela sitt liv, förklarar varför.
–Det fattas ju foton på vissa, det är sådana som inte tyckte deras öknamn var så värst käcka. En av gubbarna har till och med varit och plockat med sig sitt foto hem.
Yngves far arbetade många år på bruket och Yngve berättar om att växa upp på bruksorten.
–Hela grunden i huset jag växte upp var dränerad av det gröna slagg, som blev över från när de smälte järnet i kupolugnen. Så ser nästan var-enda kåk här i orten ut. Även vägarna på orten är uppbyggda av slagg från ugnarna. Jag minns att min far blev vansinnig på oss ungar när vi cyklade på vägarna, för det blev ju punktering jämt!
Lennart har bott i Hälleforsnäs i ungefär 15 år och eftersom han har ett stort intresse för historia, valde han att engagera sig i museiföreningen. Lennart berättar att bruket startade med tillverkning av kulor, eftersom man initialt inte hade tillstånd att göra kanoner. Men när tillståndet kom blev bruket ett styckebruk, det vill säga tillverkare av kanoner. Genom århundranden har det tillverkats mängder av olika produkter. Det är en blandad kompott av jordbruksmaskiner, grindhandtag, vedspisar, fästen till järnvägsspår, ventiler, strykjärn, grytor och stekjärn. Under början av 1900-talet var den mest framstående produkten radiatorer, därefter var man störst på rördelar fram till 1980-talet. Under brukets sista aktiva år, låg mycket fokus på komponenter till industrin och järnvägen. En lite mer ovanlig produkt som tillverkades i begränsad upplaga på bruket, var ramen till en motorcykel av märket Senning. Ramen göts av aducergods och som Tom beskriver det:
–Motorcykeln låg nog rejält stadigt på vägen, med den tunga ramen! Förutom gjuteriets historia, inhyser museet utställningar om ortens folkpark och den rika bandyhistoria Hälleforsnäs har. På en vägg hänger ett uppförstorat fotografi från när fackföreningen hade möte, i slutet av 1930-talet. På fotot kan ortsbor känna igen gamla släktingar, eller till och med hitta sig själva som barn på fotografiet. Folkets park var ett populärt tillhåll för de som arbetade på bruket och ligger en kort promenad från bruksområdet. Här finns inga av de forna byggnaderna kvar, det är dock fortfarande en populär badplats för ortsborna.
Många äldre byggnader finns kvar på området, som disponentens bostad, den gamla verkstaden och kolhuset från början av 1800-talet, byggt i slaggsten med kupolugnen kvar. Kolhuset används idag delvis som sommarlokal för teater och musikaler. Platsen där gjuteriet låg kallas idag för Gropen. Gjuteriet revs för ungefär fyra år sedan. Gropen kommer framöver användas för utomhuskonserter. Varje höst äger en bruksmarknad rum, då hela bruksområdet utnyttjas och lockar många besökare. I byggnaden som hyste omklädningsrummet och mässen finns idag en restaurang med utrymme för konferenser och andra arrangemang.
Som en bonus, får vi möjlighet att följa med upp till det gamla laboratoriet och Tom visar upp sin gamla arbetsplats. Här har tiden stannat och det är som att stiga in på en arbetsplats från slutet av 1990-talet. Stationen för rörpost där laboratoriet skickade sina svar ner till produktionen finns kvar, liksom det mesta av mätutrustningen och maskinerna.
–Det har i princip stått kvar här likadant sedan sista dagen jag gick hem från mitt arbete 1997.
Som mest arbetade ungefär 12 personer i labbet på de tre olika avdelningarna. Framöver kommer laboratorieavdelningarna att städas upp och bli en del av det övriga museet.//

Grunden för Åkers styckebruk lades redan 1553, då den svenska kungen beslutade om anläggningen av en såg vid Åkersån. Drygt tre decennier senare, 1584, startades järnproduktion på platsen. Det var dock inte förrän 1654, som bruket fick sitt privilegiebrev och fick lov att börja tillverka stycken, det vill säga kanoner, för export. Åkers styckebruk har fått ge namn åt orten, som tidigare endast hette Åker. Den över 450 år långa brukstraditionen har format hela samhället. Bruket sysselsatte inte bara människorna i området genom järnhanteringen, utan även genom allt det som krävdes runt omkring för att bruket skulle kunna fungera.

Sedan några år är huvudägaren för valstillverkningen, det amerikanska företaget Ampco Pittsburgh och Åkers Sweden heter i exportsamanhang Union Electric Åkers. Museet i Åkers styckebruk drivs av hembygdsföreningen som bildades 1986. Guider för dagens besök på museet är Pehr Bengtsson, uppväxt på orten och aktiv i hembygdsföreningen och Evert Lidén, även han aktiv i föreningen och med en gedigen bakgrund inom gjuteribranschen. Evert var en av de som grundade Gjuterihistoriska föreningen i Sverige och arbetade på Åkers styckebruk från 1975 till 1999. Först som marknadschef, sedan gjuterichef och under de sista åren som säljare. Därefter var han involverad i Åkers Sweden AB, genom sitt arbete som konsult för SKB (Svensk Kärnbränslehantering). Styckebruket i Åker har i alla tider legat på samma plats, kartor som visar brukets expansion finns bevarade. Mycket av 17- och 1800-talsmiljön, med herrgårdshus och en engelsk park, finns också kvar. Museet ligger i ett gammalt spannmålsmagasin från 1790-talet. Där presenteras bland annat över 450 år av gjuterihistoria. I en nybyggd överbyggnad på masugnen från 1795 finns ett modernt arkiv med dokument som daterar ända tillbaka till tidigt 1600-tal. Spannmålsmagasinet kan även ses som dåtidens lönekontor, eftersom de som arbetade på bruket fick sin lön i form av spannmål, salt och sill. Ungefär en tiondel av lönen plockades ut i pengar, resten i varor som behövdes för det dagliga livet. Evert berättar att tillverkningen av kanoner och kulor, dominerade de första 300 åren av brukets historia. Den största kunden var svenska försvaret, men export till Europa, Amerika och inte minst Ryssland var också vanligt förekommande. Han fortsätter med att flika in att en så lång aktiv historia inte är helt vanligt.
–Företaget är ett av Sveriges tio äldsta än idag verksamma företag. Det finns bara ett fåtal som är äldre, varav de som idag gör SIA glass är ett.
Gjutjärn och gjutgods har hela tiden varit den produktion som dominerat, även om typen av produkter som tillverkats har förändrats över åren. Valstillverkningen började 1806, dock var tackjärn fortfarande en viktig produkt. När kanontillverkningen lades ner, tillverkade man även produkter som plogar, avloppsrör, ångmaskiner, gravkors och spisar. Spisar var en mycket vanlig produkt hos gjuterier och som Evert berättar.
–Det finns inte ett gjuteri i Sverige som inte har gjort en spis. Och det finns knappt ett gjuteri i Sverige som inte har knyckt idén från någon annan. Det finns bara två äkta, det är Bolinders och Näverqvarn, alla andra har knyckt!
Ett antal unika produkter som trots allt har tillverkats på Åkers Styckebruk är till exempel slussbron i Stockholm, som från början var gjuten, samt Riddarholmskyrkans spira från år 1839, som är 96 meter hög, väger 240 ton och består av cirka två tusen delar. Kanontillverkning var det som gav upphov till den svenska gjuteriindustrin. Åkers Styckebruk var under 1600-talet ett av många styckebruk. Bara i Sörmland där Åkers Styckebruk ligger, fanns ungefär 15 av de totalt cirka 25 styckebruk som funnits genom tiderna. På Åkers Styckebruk använde man under styckestillverkningen en masugn med två pipor.
Produktionen på bruket var helt beroende av årstiderna. På sommaren när åarna torkade och på vintern när vattnet frös, kunde man inte ha igång ugnarna. Då låg fokus istället på att torparna skulle tillverka och transportera kol och malm till bruket över de frysta färdvägarna. Även om det egentligen inte var så många som arbetade med själva järnhanteringen, försågs orten med många arbetstillfället tack vare sysslorna kring bruket. Pehr berättar att för varje person som arbetade vid masugnen, krävdes ungefär tio personer runt omkring i form av gruvarbetare, kalkbrytare, kolare, torpare för transport av järnmalm, träkol och kalk samt jordbruksarbetare, för att nämna några. Tillverkningen av stycken pågick fram till 1866, bara ett par årtionden efter att man på Åkers Styckebruk utvecklat banbrytande tekniker, för att borra räfflade kanonlopp och bakladdade kanoner, tekniker som används än idag. Pehr beskriver att krig ofta var ett incitament till teknisk utveckling. –Utan militär tillverkning hade vi nog inte haft lika mycket civil till-verkning. Det gäller att ta tillvara på tekniken och använda den till något bättre.
Så småningom blev stål det nya standardmaterialet för kanoner, då det bland annat är hårdare än gjutjärn. Åkers Styckebruk övergav kanonerna och ställde om sin gjutjärnsproduktion till andra typer av tillverkning. De blev snabbt en ledande tillverkare av gjutna valsar, även om man parallellt arbetade med att gjuta avloppsrör fram till 1970-talet. Idag är Åkers den äldsta tillverkaren av valsar i Europa. I arkivet, finns en skatt av gamla dokument bevarade från tidigt 1600-tal till modern tid. Det är bland annat gamla brev, kartor, köpekontrakt samt ritningar av både produkter, byggnader och gruvor. Skrivare vid Åkers Styckebruk antecknade noggrant vad som hände genom tiderna, både företagsmässigt och i handlingar som idag nästan kan ses som kuriosa. Tack vare arkivet går det att få en unik inblick i Åkers styckebruks historia och leva sig in i berättelser om hur det var för människor förr att leva och verka där. Wahrendorffska släkten ägde bruket i många år och arkivet inkluderar det Wahrendorffska arkivet från handelshuset “Wahrendorff et Co”. I byggnaden finns en forskarsal, permanenta utställningar, temautställningar och så själva arkivet. Inne i arkivrummet har en glasruta i golvet installerats, så att det går att titta ner i den gamla masugnens ena pipa. Arkivet skapades 2011 av STC Interfinans AB och hembygdsföreningen svarar för att visa upp och ta hand om arkivet. STC Interfinans äger, genom sina dotterföretag Mälarum Fastigheter (f.d. Åkers Styckebruk) och Åkers Kronopark, mycket av det som en gång var Åkers Jern Bruk. Undantaget är valstillverkningen som har sålts och nu ägs av Ampco Pittsburgh. Till arkivet är alla som är intresserade välkomna, det kan vara allt ifrån släktforskare, historiker, privatpersoner eller industriverksam-ma personer.//

Alunda Gjuteri grundades 1946 av Olle Mattsson och Edvin Wallberg. Då, i efterkrigstiden då Sverige skulle byggas upp igen, arbetade de endast med legoproduktion. Idag driver Olles två söner Göran och Bosse Mattsson ett av Sveriges minsta gjuterier som hantverksgjuteri, tillsammans med Görans fru, Mia Mattsson, som är VD. 2020 blir det sista verksamma året för Alunda Gjuteri och en drygt 75 årig industrihistoria går mot sitt slut. Familjen har drivit gjuteriet på samma vis i alla år med återvunnet järnskrot, gammalt gjutjärn och stor hantverkskunskap. Nu är det dags för familjen att ta sig an nya äventyr, men de vackra konstverken och bruksföremålen från gjuteriet kommer att leva kvar många generationer framöver, tack vare sin skönhet och höga kvalitet.

Mia inleder vårt besök på Alunda Gjuteri med att ta med oss direkt till det som utgör materialgrunden till gjuteriet. På backen utanför gjuteriet ligger materiallagret, det är gammalt gjutjärn som de får av lokala skrothandlare och som nu väntar på sortering. De använder 85 procent återvunnet material och 15 procent tackjärn, som smälts med hjälp av koks. Högarna innehåller många uttjänta bruksföremål och gammalt järnskrot, som i sig är spännande att titta på. Besökarna får en bild av den återvinning som gjuteriet innebär, gamla bortkastade ting kan bli till nya vackra föremål och leva vidare i många hundratals år. Mia berättar att de självklart har materialanalys på gjuteriet och berättar hur det går till.
–Vi slår helt enkelt en slägga mot järnet och lyssnar på det, på så vis hör vi vilket järn som passar att använda. Det skall vara rent och fint gjutjärn och vi slår sönder godset för att kunna se hur det ser ut på brottytan.
Gjutjärnet skyddar sig självt genom sin egen oxid, rosten är alltså skyddet.
Under den lilla analysen sluter Göran och Bosse upp och som Mia säger med ett litet skratt, är det inga tveksamheter om att det verkligen arbetas med händerna på gjuteriet. Både Göran och Bosse är svarta om både händer och ansikte av koks och sot i gjuteriet, som ligger i sin ursprungsbyggnad strax nedanför materiallagret. Bosse har arbetat på gjuteriet hela sitt yrkesverksamma liv. Han utbildade sig ursprungligen till byggnadsingenjör, men första sommarjobbet hos sin far på gjuteriet gav honom blodad tand. Göran hann med tio år inom byggbranschen som målare, innan de tillsammans 1980 beslutade sig för att ta över gjuteriet på heltid från sin far. Mia arbetade först inom sjukvården men anslöt sig till sällskapet på gjuteriet och har blivit den som håller i trådarna på företaget.
–Att driva en sån här verksamhet kräver att alla är beredda att hugga i där det behövs. Vi arbetar ständigt med problemlösning, vi hjälps alltid åt och funderar ut lösningar tillsammans.
Gjuteriet bedriver småskaligt hantverk enligt gamla metoder, med den pålitliga kupolugnen som hjärta i verksamheten. Ugnen har ett stålrör som är tolv meter högt och invändigt klätt med eldfast tegel. På teglet invändigt smetar de en kupolugnsmassa inför användning. Varje gång de använt ugnen, vilket sker fem gånger varje år, måste de krypa in i den och knacka ner leran och smeta på ny i smältzonen. Denna uppgift brukar falla på Bosses lott, han får krypa in i ugnen nedifrån och så får han en låda under fötterna så att han når ordentligt.
Mia förklarar, att vi får följa med på järnets väg, en väg hon gärna visar upp för besökare. Det visar vilket oerhört arbete det ligger bakom varje föremål och besökarna får en helt annan förståelse för sakernas värde, när de sen får titta på själva utställningen i den lilla butiken på gården.Väl inne i gjuteriet berättar Mia att det mesta ser ut som det alltid har gjort, förutom en otrolig moderniseringdetalj. –Vi tycker faktiskt att vi har tokmoderniserat, vi har ju elljus nuförtiden! På svärfars tid var det en karbinlykta, som man fick flytta med sig till sitt arbetsställe. Och så fick man helt enkelt gå hem när det blev mörkt.
På Alunda gjuteri arbetar de i tio veckorscykler. När de byggt upp 400 formflaskor är det dags att tända ugnen. Den tänds med ved i botten och sedan fylls på med koks ovanifrån för att få upp värmen ordentligt. Under tiden järnet smälter, täpps hålet i botten av ugnen och rännan igen med lera, som sedan slås bort när det är dags att slagga av och fylla formarna med det flytande järnet. Järnet hämtas från ugnen i en skänk som bärs fram till formarna med hjälp av en skalm. Det är ett moment som helt bygger på samarbete och tillit mellan de som bär järnet tillsammans. Det är varmt, tungt och måste hällas i precis rätt hastighet för att varken svämma över, eller hinna stelna innan det nått for-mens alla håligheter. Göran berättar att det handlar om att ha respekt för järnet.
–Det är nästan som att tämja ett lejon det här med elden, det gäller att ha vördnad för den hela tiden. Om vi släpper fokus, kan vi bränna oss, eller kanske till och med bränna upp hela huset. Det gäller att hela tiden tänka vettigt.
Bosse tillägger med ett skratt.
–Ja kommer det ner i skorna innanför, då blir det lite varmt! Men vi har ordnat så vi har en tunna med vatten, då får man hoppa i den och bli lite blöt istället.
När godset fått svalna i ett dygn slås sanden bort och godset skall bearbetas med slipning och blästring. Svartsanden blandas upp med vatten och lera, för att användas till nya formar. En del av godset skall därefter målas och det gör Mia för hand.
En viktigt produkt på gjuteriet är gjutjärnsurnor för trädgården, både moderna och modeller återskapade från 1700-talet. Alunda Gjuteri har 23 modeller och bland dessa finns till exempel modeller från Carl von Linnés tid, som återskapats så lika originalen som möjligt.
Det skulle vara lätt att tro att det är ett sentimentalt besök vi har på Alunda Gjuteri, men så är inte fallet. Familjen är stolta över sitt gjuteri och det som de har åstadkommit under sina år här, inte minst alla besökare de har kunnat visa upp gjuteriet för. Ursprungsplanen var att genomföra de sista gjutningarna under 2019, men beskedet att Alunda Gjuteri skulle lägga ner, resulterade i en anstormning av beställningar. Det innebar att familjen kommer att gjuta åtminstone två gånger till under 2020, för att kunna leverera allt det som är beställt. Under våren kommer de fortfarande befinna sig på gjuteriet och hälsar att besökare är hjärtligt välkomna att komma förbi och hälsa på. Därefter är det dags för familjen Mattsson att ta sig an nya projekt. Och som Mia beskriver det:
–Det gäller att sluta med flaggan i topp, och nu blir det ett nytt spännande skede i livet. Nu kanske vi får tid att åka runt och titta på allt gjutjärn vi har gjort i Sverige! //

Bruzaholms Bruk är ett högaktuellt företag med rik historia och gamla anor. Idag är Bruzaholms Bruk ett av Sveriges äldsta järnbruk som fortfarande är aktivt. På Bruzaholms Bruksmuseum presenteras en spännande historia, som integreras i företagets moderna verksamhet. Bruksmuseet ligger i den före detta radiatorverkstaden vid bruksdammen, bara ett stenkast från dagens aktiva produktion. Miljön bjuder på en spännande blandning av dåtida brukssamhälle och nutida industri.

Museet drivs av Föreningen Bruzaholms Bruksmuseum. Guider för dagen är Yvonne Nilsson, ordförande i museiföreningen och involverad sedan start, Dick Vilhelmsson, före detta vd Bruzaholms Bruk i 42 år och Britt Marie Vilhelmsson, även hon aktiv i föreningen. Idén till museet uppstod under spännande former. 1986 startades en studiecirkel med syfte att studera det gamla bruket, arbetet där och människorna där omkring. Cirkeln samlade på sig så mycket material, att ett museum kunde skapas och invigas 1993. Ursprungligen låg museet på övervåningen i den gamla skolan i Bruzaholm, innan man 2008 kunde flytta in i nyrenoverade lokaler i den forna radiatorverkstaden. Det första museet uppfördes på helt amatörmässiga grunder, men med stort engagemang. När man så fick möjlighet att flytta till andra lokaler, skedde det i samarbete med Bruzaholms Bruks ägare som upplät lokalen samt med ekonomiskt bidrag från bland annat Eksjö kommun. Renoveringsarbetet innebar en gedigen process i att ställa iordning utställningen och hedra byggnadens ursprungliga uttryck, mitt i hjärtat av Bruzaholms bruksmiljö. I samband med nyinvigningen 2008 bildades Föreningen Bruzaholms Bruksförening. Nu kan museet ta emot besökare året om och visa upp företagets historia från 1600-tal till dagens tillverkning.
Studiecirkeln började med att samla in mängder med gamla fotografier och man lyckades identifiera många av de forna anställda vid bruket. Cirkeln kunde spåra i vilka hus människorna levt och vad de arbetat med. Det gav en spännande grund till det som senare blev utställningarna på museet, vilken visar föremål från bruket och historien kring dessa. Majoriteten av de föremål som visas upp på museet fick föreningen av brukets dåvarande ägare. Mängder av gamla ting stod sparade i en byggnad på bruket som föreningen tog till vara på, rengjorde och putsade upp.
I utställningen följer besökarna brukets historia med start den 23 februari 1660, då man fick sitt privilegiebrev. Bredvid museets entré finns det gamla dammfästet kvar och längs vägen upp till museet från brukets nuvarande verksamhet, finns vattensystemet kvar att beskåda.
Vattnet var en av faktorerna i området kring Bruzaholm som erbjöd goda förutsättningar att starta ett bruk. Därtill var sjöarna omkring rika på sjömalm och det fanns stora skogar att tillverka kol av. 1662 byggdes den första masugnen på bruket, fundamentet från denna finns fortfarande utmärkt på området. Museet visar upp en bredd av de arbetsuppgifter som funnits på bruket, som Yvonne beskriver det. –Alla personer genom historien har varit betydelsefulla på sitt sätt. Det behövdes både smeder som tillverkade spik, torpare som försåg bruket med material och de som drev den tekniska utvecklingen framåt. Det som däremot har varit svårt att hitta fotografier på är kvinnor, men två har vi iallafall lyckats hitta.
Första epoken av Bruzaholms Bruks historia präglas av smeder och spiktillverkning. Det var under brukets andra epok som gjuteriet fick stor betydelse. Då tog den tjugosjuårige Christian Magnus Sjögreen över bruket som vid det laget, 1827, var ganska nedgånget. Sjögreen var bergsingenjör och införde metoden att gjuta järnet i form, istället för att smida. 1830 var ett viktigt år för bruket, eftersom det var då det blev ett gjuteri, vilket det än idag är. Att gjuta i form var ett helt nytt tillvägagångssätt för bruket och museet visar på ett pedagogiskt sätt upp hur själva processen gick till med modell, form och kärna, en teknik som i grunden går till på samma vis än idag.Hela museet genomsyras av tanken på människorna bakom bruket. Gjutgodset får en historia tack vare fotografierna. Många besöker bruket för att leta efter gamla släktingar och få en bild av hur de levde och arbetade. Det finns till och med exempel på släktingar som besökt museet och kunnat hitta vilket hus på på orten deras förfäder bott i. Bruzaholm har genom tiderna drabbats av många motgångar i form av ägarbyten, bränder och översvämningar. Genom alla nedgångar tycks det dock alltid ha funnits en kämparglöd på bruket. Dick berättar att de har hittat en nedpräntad devis på ämnet:
–När nöden är som störst, är Bruzaholm som närmast. Och vi säger även idag att det finns en viss målmedvetenhet här i Bruzaholm, det märks ju inte minst på att Bruzaholms Bruk är aktivt som gjuteri än idag.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet arbetade Bruzaholms Bruk till stor del med pumptillverkning, under en period var man skandinaviens största tillverkare. Johan Olof Lundberg köpte bruket och konstruerade ett stort antal pumpar. Den pump som anses vara den mest berömda, är den som kallas för Väduren. Den var revolutionerande för lantbruken då den drevs med hjälp av rinnande vatten. Lundberg som kom att kallas för “Pump-Olle” fick även patent för o-ringen i slutet av 1800-talet, en uppfinning som Dick berättar används i hög utsträckning än idag.
–I varenda maskin eller motor över hela världen sitter det någon slags o-ring, och den är alltså uppfunnen här i lilla Bruzaholm! Under 1900-talet skedde en rad olika ägarbyten och produktionen var inriktad på bland annat radiatorer, värmeledningspannor och spisar. Under senare delen av 1900-talet skedde en stor utveckling av legerat och värmebeständigt gjutgods. Just denna utveckling var något som låg Dick varmt om hjärtat under tiden han var vd på Bruzaholms Bruk. Högkvalitativt gjutgods som är utvecklat för extremt slitage och extremt höga temperaturer, är än idag Bruzaholm Bruks stora fokusområde.
Idag ägs Bruzaholms Bruk av Malin Alfredsson, dotter till den tidigare ägaren. Lars Alfredsson är vd på Bruzaholms Bruk och även gift med Malin. Deras vision för Bruzaholms Bruk är att bevara den gamla bruksmiljön intakt och utveckla det moderna bruket därifrån. Museiföreningen gläds över att kunna driva sin verksamhet bredvid ett framåtskridande, modernt företag som ser vikten av att behålla sin historia. //

 

LARS ALFREDSSON, VD BRUZAHOLMSBRUK AB

Historien är en del av det vi arbetar med idag och utan historien hade vi inte funnits. Ur våra kunders synvinkel är det viktigt att visa upp det som har varit och lett till var vi är idag. Genom att förstå vår historia kan vi jobba framåt. När vi har kundbesök och det finns möjlighet, visar vi gärna upp vårt museum. Ytterligare en satsning som ligger i pipeline, är att vår herrgård som har stått tom en tid, skall börja användas till möten och i utbildningar. Historien är en viktig del av vårt långsiktiga arbete. Det är en del av vår existens, och vi använder den för att kunna blicka framåt. Vi är i högsta grad ett levande företag, med en rik historia och planer för en hållbar framtid.