Mycket är fortfarande ogjort

Månadens krönikör: Salem Seifeddine

0
154
Salem Seifeddine

Kollegor, det är ett faktum. Utan er finns det inget som legitimerar vår existens och det omvända gäller (nästan). Att boosta innovation och hållbara lösningar kräver att vi har en bra samverkansstrategi mellan akademi, institut och industri. Det säger inte enbart jag eller mina kollegor här i Jönköping. Det hävdas i en rapport som visar att Sverige är bland världens främsta nationer på just innovation, Schweiz är det enda landet som är snäppet bättre än oss.

Detta är även i linje med vad VD för en av Sveriges största forskningsfinansiärer önskar av högskolor och universitet – utveckla konkurrenskraftiga forskningsmiljöer som korresponderar med näringslivets behov av vidareutbildning. Detta förvekligar vi här i Jönköping, både vid Jönköping University och vid Swerea SWECAST.

Jönköping University arbetar bland annat med att ta fram morgondagens ingenjörer och forskare som är tänkta att utveckla Sveriges konkurrenskraft och innovativa förmåga. Våra ingenjörer och forskare söker sig till attraktiva arbetsgivare över hela riket men även internationellt.

Men det gör ont i hjärtat att dessa talangfulla och duktiga ingenjörer och forskare inte hamnar hos fler av våra små och medelstora gjuterier och/eller gjutgodsutvecklare och användare. En bransch som definitivt är i behov av att utnyttja vår starka utbildning och forskning i syfte att fortbilda yrkesverksamma och därmed stärka sin ställning inom innovation och hållbarhet. Och kom ihåg vad en av landets, om inte världens, främsta entreprenören och företagsledare ofta sa – mycket är fortfarande är ogjort.   En samverkansstrategi är därför nödvändig om vår bransch skall stärka sina positioner och ta in ett större kliv in i framtiden.

Under de senaste åren har jag noterat hur exempelvis italienska gjuterier börjat anställa ingenjörer och forskare. Ett järngjuteri som är välbekant med den svenska gjuterinäringen stoltserar med att minst tio procent av sin personalstyrka är välutbildade ingenjörer.

En italiensk forskare som jag en gång i tiden hade äran att handleda, arbetar idag på ett mycket framgångsrikt pressgjuteri. Jag vill inte låta tjatig men ett sista exempel som jag hoppas ni orkar läsa om är vad en företagare från Jönköpings län kan vittna om kring vad det innebär att anställa sin första ingenjör. Jo, för företaget innebar det att produktiviteten ökade i snitt med nästan 300 procent och nettoomsättningen med mer än 500 procent under en sexårsperiod. Antalet anställda hade också ökat med i genomsnitt fem personer under samma tid.

Våra stora och medelstora bolag har sedan tidigare insett att högskolor och forskningsinstitut utvecklar kunnande och ombesörjer med kompetensförsörjning. Idag bygger vi också distansbaserade kurser och utbildningar utifrån branschens önskemål med hög grad av interaktion mellan industri, akademin och institut för en snabbare och effektivare implementering av ny kunskap. Men flertalet av våra medelstora och små gjuterier samt utvecklare och användare av gjutgods ifrågasätter fortfarande vår legitimitet och erbjuder knappt sina medarbetare möjligheten att bekanta sig med hur vi förvaltar förtroendet med att vara samhällsbyggare. Tvärtom, ett par små och medelstora bolag har dragit tillbaka stödet för ett par medarbetare som var tänkta att studera på distans hos oss; så varken satsa på fortbildning eller anställning av ingenjörer eller forskare.

Avdelningen för Material och Tillverkning vid Jönköping University har 40 anställda forskare och laboratorieingenjörer som dagligen arbetar hårt med att bygga kunskap och kompetens samt förbereder morgondagens ingenjörer och forskare.  Våra utbildnings- och forskningsprojekt är i linje med branschens behov. Men vi samverkar inte med mer än 15 procent av Sveriges gjuterirelaterade bolag. När jag talar med kollegor från forskningsinstituten så hör jag en siffra som kanske ligger på cirka 20 procent. Min fråga är, och med tanke på att samverkan med stora bolag är på förbättringsvägen, varför når inte vi majoriteten av de små och medelstora gjuterierna samt utvecklarna och användarna av gjutgods?

Här vill jag tala om ett misslyckande som vi alla bär skulden för. Akademi, institut samt industri. Vi har misslyckats med att synas, informera och ha tid att åka runt och besöka branschens som kämpar med vardagsutmaningarna och presentera möjligheter. Men vi utgår ifrån att vi är kända och förväntar oss att branschen skall knacka dörren när majoriteten av branschens företag menar att de inte förstår vårt språk.

Ja vänner, det tyder tydligt på att integrationen måste på alla nivåer utvecklas och kunskap om varandras vardag måste skapas. Nu ska jag låta lite naiv, men någonstans måste vi påbörja med eliminering av föreliggande hinder. Vi som högskola och institut måste utöka vår synlighet, lära oss mer om och tydligare identifiera branschens utmaningar.

Men branschen måste öppna dörren för våra studenter som söker en praktik, träffa de studenter som är ute efter ett projektarbete eller våra nyfikna forskare som tror sig bära på lösningen till alla problem. Branschen behöver hysa/anställa studenter, ingenjörer och forskare en kortare period för att lära känna varandra. Eller åtminstone närvara på bred front i de kurser och seminarier som vi inbjuder till. Ja, det låter nästa som att ingå ett äktenskap och chansa lite. Men hur ska vi annars eliminera språk- och förtroendehindren och skapa och sprida kärlek? En del företagare har uttryckt att det ”kostar lite”, men här vill jag återigen lyfta fram verkligheten för företagaren som idag är mer konkurrenskraftig än någonsin.

Många funderar, och min förhoppning är att alla ska ha orkat läsa ända hit, varför jag gnäller. Jag gör det i en tid då jag noterar att länder som Kina, Turkiet, Ungern, Polen, Tyskland med flera har ökat sin produktion betydligt, utryckt i tonnage (nu kommer många att prata om förädlingsvärde), från 2010 och framåt. Men Sveriges totala produktion har ännu inte återhämtat sig från de nivåer vi nådde 2007. Och min fundering lämnar jag till oss alla att besvara. Vad är vårt gemensamma bidrag till att Sverige är en toppnation när det kommer till innovation, när nyckeln till innovation är samverkan och integration?

Text: Salem Seifeddine, avdelningschef för materialtillverkning vid JU samt professor i materialmekanik och krönikör i Gjuteriet.