Hur sparar ni vår historia?

0
961

En eftermiddag i början av augusti 1628 var det folkfest vid kajen nedanför slottet Tre Kronor i Stockholm. Sveriges stolthet till krigsskepp, Vasa, skulle just segla ut i ett krig mot Polen. Men först, innan de drog ut i krig, skulle besättningens fruar och barn få åka med på jungfrufärden för att sedan släppas av och bytas ut mot soldater. Det blev aldrig något utbyte av passagerare på skeppet. För strax efter att Vasa seglat ut så tog några kastvindar över och gjorde så att Vasa började sjunka. Folket som tidigare hade samlats för fest var plötsligt vittne till en katastrof. Efter en kort stund låg den mäktiga stridsmaskinen på botten. Och trots att det var nära land och endast 32 meters djup så dog ett trettiotal av dem som var med på jungfrufärden.
Ovanstående historia fick jag, min yngste son och min sambos barnbarn berättad för oss av en fantastisk och passionerat berättande guide på Vasamuseet för några år sedan. Med guidens inlevelse fick vi en bit av Sveriges krigshistoria men även hur vi byggde båtar då och hur vi lärde oss hur vi inte ska bygga eller segla idag.
Anledningen till att vi kunde få denna berättelse, och att världens alla båtbyggare kunde lära sig hur man inte skulle bygga ett skepp, heter dokumentation.
Genom att lära av vår historia kan vi forma vår framtid heter det. Och jag har säkert skrivit just dessa ord tidigare. Men de är ju så sanna. Vi lär av vår historia. Och det vi har att lära av är just dokumentation. Allt från hällristningar till texter och arkeologiska fynd.
Allt detta visar hur vi har varit och agerat som människor. Hur vi har tillverkat saker, hur vi har tänkt och hur vi har förändrats.
Själv tycker jag att det numer är, efter åratal av ointresse, oerhört intressant att få veta hur mina förfäder gjorde saker för att se vad jag har tagit efter, vad jag kan återinföra och vad jag faktiskt kan förkasta. Men det har också skapat frågor hos mig hur vi idag för vidare vår historia. Det våra barnbarnsbarn ska kunna se tillbaka på.
Jag jobbar idag med många företag, kommuner och regioner som vill att jag ska berätta deras berättelse och arbeten genom sociala medier. De är måna om att det de gör ska nå ut till allmänheten via media och få bra spridning. Och samtidigt som jag förstår och tycker att de gör rätt i att nå ut i dagens kanaler för att nå morgondagen så undrar jag hur de tänker gällande att förmedla gårdagen. Hur dokumenterar vi dagens arbete till senare generationer att ta del av?
Många idag förlitar sig helt på att deras företag och bakgrund finns på sociala medier eller via andra digitala plattformar. Men tänk om de försvinner? Vad finns kvar då? Vad finns för våra framtida människor att gräva fram om vi endast förlitar oss på att lägga upp stories, snapchats eller uppdateringar på Facebook? Dessa medier är bra för idag, för att finnas, för att marknadsföra oss. Men finns de kvar imorgon? Det vet vi inte. Vi vet inte om de går i konkurs eller bestämmer sig för att omorganisera, byta riktning eller att helt enkelt radera allt som finns på deras plattformar.
Tänk om de skulle bestämma sig för det. Att radera allt. Vad skulle många av oss ha kvar då?
Jag skrev ett företags historia för ett tag sedan. De ville att jag skulle intervjua gamla medarbetare som gått i pension för länge sedan för att de skulle berätta om hur de arbetade. Om deras berättelser och hur de byggde hus förr i tiden. Om vad som var bra och mindre bra, hur kvinnor inte fick plats i deras byggvardag men hur bra det blev när de fick det.
Jag blev rörd och imponerad av deras berättelser. Av vardagliga berättelser som har stor betydelse för framtiden. Och jag ställde frågan till företagets vd; Hur säkerställer ni att denna intervjun kommer att finnas för framtidens byggarbetare?
Han svarade: I varje hus eller byggnad som vi bygger, så lämnar vi en tidskapsel av vår berättelse från just den tiden vi byggde huset.
Det gjorde mig lugn för stunden. För sociala medier, webbsidor och snabba nyheter i all ära. Det är saker som är bra för stunden och den nutida framgången. Men vilket ansvar tar du och ditt företag för framtiden och vad vi visar våra barnbarnsbarn och efterlevande?
Är det om dig och ditt företag som det berättas om så passionerat på framtidens museum eller kommer vi fortfarande att bli förskräckta och samtidigt imponerade av historien om Vasa?
Det är du som bestämmer vad guiderna på framtidens muséum ska börja tala om när de säger: En eftermiddag i början av december 2019 så…

Månadens krönikör

Namn: Elisabeth Anderberg

Gör: Frilansskribent, tidigare ansvarig redaktör för Gjuteriet och driver Skatan PR som arbetar med företag och organisationer som vill skapa hållbara arbetsplatser.

Bor: Växjö