I denna del av följetongen “Vi minns Gjuteriskolan” berättar en av Skandinaviska Gjuteriskolans forna studenter, Sten Zetterlund, med egna ord om sin tid i Jönköping, och vilka vändningar livet efter utbildningen tagit. Sten minns den härliga tiden på skolan, den spännande utrustningen och inte minst alla intressanta studiebesök han fick ta del som en del av utbildningen.
Efter nioårig grundskola i Eskilstuna och ett års studier vid Riksyrkesskolan i Västerås, började jag fundera på vad jag ville göra i framtiden. Min planering var att så småningom studera vid Bergsskolan i Filipstad. För att kunna göra det behövdes praktik inom metallurgisk industri. Min pappa var bekant med Hans Forsberg som tidigare hade varit anställd som ingenjör vid NIKE Hydraulics gjuteri i Eskilstuna. Han hade kontakt med dåvarande gjuterichefen Vilis Klucis och ordnade så att jag fick börja arbeta på gjuteriet i september 1970, endast 17 år gammal. Tanken var då att jobba vid gjuteriet fram till hösten därpå, för sedan fortsatta studier i gymnasiet och därefter Bergsskolan.
NIKE:S GJUTERI TILLVERKADE gods i aducerjärn och gråjärn. Cirka 2500 ton/år var produktionen. För nedsmältning av vitjärn som sedan aducerades, användes två stycken 1-tons HF ASEA induktionsugnar. För tillverkningen av gråjärnsgjutgods, användes en separat gjutavdelning, det så kallade gråjärnsgjuteriet. Det fanns två stycken kallblästerkupolugnar som kördes varannan dag. Jag fick börja med att arbeta i kärnmakeriet. Där tillverkades kärnor som gjordes av oljesand i manuella kärnskjutmaskiner. Kärnorna brändes hårda i en roterande schaktugn. Även större kärnor tillverkas med vattenglasblandad sand som härdades med kolsyra. I de två gjuthallarna användes formmetoderna manuell bullformning med handpress-maskiner, mekaniserad formning med Malcus SPO 300/400 maskiner samt handformning. Det som intresserade mig mest var naturligtvis smältprocessen. Om den hade jag bra och intressanta samtal med tekniker och produktionschefen Bo Leijon för att lära mig mer.
NIKE GJUTERI HADE haft två tidigare elever vid, som det på den tiden hette, Svenska Gjutarskolan. De hette Sven Olof Sundell och Per-Ove Christiansen. Jag fick en del information av dessa, om skolan i Jönköping och hur den fungerade. Det lät intressant, tyckte jag. När gjuterichefen Vilis Klucis uppmärksammade mitt intresse för gjuteriet och dess olika processer, blev jag tillfrågad om jag också kunde vara intresserad av den utbildningen. Att få den frågan kändes hedrande. Svaret var givet och jag sa naturligtvis ja till detta. Utbildningen var då treårig och varvade praktisk och teoretisk utbildning på skolan i Jönköping samt arbete på gjuteriet hemma. Jag började vid skolan på våren 1972. Vid den tiden var ingenjör Bengt Backlund rektor för skolan. Huvudlärare var Olle Wik, tidigare gjutmästare från Motala Verkstad och hans assistent i gjuthallen som hette Stig Ejevad, tidigare gjuteritekniker vid ASEA:s gjuteri i Västerås.
DE TVÅ FÖRSTA åren var vi bosatta vid Sjöåkra kursgård i Bankeryd, tio kilometer norr om Jönköping på Västgötasidan. Det var gemensam buss morgon och kväll, till och från Gjutarskolan. Vi åt gemensam frukost och kvällsmat där. Att bo i Bankeryd hade nog en lugnande inverkan på vår tillvaro. Endast en mindre lokal pub fanns, där vi kunde vara ibland. Läxor och kortspel var huvudsysselsättningen på kvällarna. Någon gång ibland under helgerna tog vi oss till Jönköping för bio eller dans på något diskotek. Sista kursomgången 1974 bodde vi i lägenheter på Barnarpsgatan i Råslätt. Om vi kände oss som kungar i Råslätt var tveksamt. Men kul hade vi där på kvällarna! Vid den tiden ändrade skolan namn till Skandinaviska Gjuteriskolan eftersom elever nu togs in från både Danmark och Norge. I min kursomgång var vi fjorton till femton grabbar från olika gjuterier i Sverige. Bland annat elever från Scania 3, Flygt Emmaboda, Norrbackens Gjuteri Blomstermåla, NAF Linköping, Motala Verkstad och två elever från Kockums Gjuteri Malmö samt några andra gjuterier. Det gemensamma boendet och skolans utformning med praktiskt arbete kombinerat med teori gjorde att kamratskapet var väldigt bra. Vi handformade för det mesta och hade även två formmaskiner Malcus 300 SPO och SPL med järnflaskor. Sandblandaren var en Speedmullor 40 för beredningen av råsanden till formmassan. Självstelnande sand bunden med furanharts användes vid tillverkning av formar för större gods. Kärntillverkning gjordes med oljesand och även vattenglasblandad sand som härdades med kolsyra. Om det någongång var lite slitsamt med arbetet i formhallen, peppade vi varandra på ett bra sätt. Olle Wik var en tuff och rättvis lärare. Hans specialknep var att köra ner en tumme i hörnet på den handrammade formflaskan. Var formmassan för mjuk så klämde han till i nacken på den prövade eleven och sa:
– Så här hårt ska du ta i när du rammar/packar formsanden! Sen var det bara att ta i ordentligt. Smältning gjordes i en 120 kg ASEA HF induktionsugn. Stig Ejevad lärde oss smältning och hantering av ugnen. Vi smälte mest gråjärn, men vid ett tillfälle smälte vi stål för att gjuta små vevslängar, likt Motala Verkstads process. Det var Olle Wiks favoritobjekt. Under sin tid som gjutmästare hade han gjutit vevslängar på 30-40 tons vikt till dieselmotorer för stora fartyg. Det var påfallande vilken skillnad det var i strålningsvärme mellan gråjärn och stål! Vi fick besök av en herre från Stockholm som jag tror satt i skolans styrelse. Han hade med sig en standardgrön postlåda i plast som brukade sitta utanför hans entré vid villan. Problemet var att han fick den söndersparkad ofta och fick ständigt köpa nya postlådor. Han frågade Olle Wik om vi inte kunde gjuta en sådan i järn. Det fixade vi. Vi använde lådan som kärnlåda och anpassade locket så att det passade in. Vi målade den grön i samma färg som plastlådorna. Någon kanske sparkade, förmodligen en sista gång, sedan var hans problem säkert avslutat!
VI GJORDE MÅNGA intressanta gjuteribesök och studieresor under vår tid på skolan. Bland annat besökte vi Volvo Skövde, Motala Verkstad, NAF Linköping, Kockums gjuteri i Malmö, Parca Norrahammar och Strömmens Stal A/S ovanför Oslo. Där fick vi ställa upp oss på en gjuten akterstäv till ett fartyg. 120 ton och cirka 18 meter lång! Tyvärr har jag inte gruppfotot kvar. Det hade varit kul att visa upp. Vid Kockums i Malmö fick vi åka upp i den gigantiska bockkranen vid varvet och kunde se ner på en oljetanker som var färdig. Längd som tre fotbollsplaner och byggd för 250 000 tons vikt. Vi gjorde också ett studiebesök vid Bruzaholms Bruk.
Ägaren, Holger Alm, var en färgstark herre som var bra på roliga historier, minns jag.
VÅREN 1974 VAR utbildningen klar och jag läste vidare. Först gymnasiet och därefter vid Bergsskolan i Filipstad, metallurgisk linje 1977-1980. Jag gjorde min examenstermin hösten 1979 vid Volvo Skövdeverkens gjuterilaboratorium hos LarsEr-ic Uhr. Efter examen fortsatte jag som kvalitetsingenjör vid NIKE:s gjuteri. 1981 blev jag anställd som försäljningsingenjör vid Foseco AB, jag marknadsförde deras sortiment av matarhjälpmedel och var med och introducerade keramiska filter för järngjuterier i hela Norden. Under 1980-talet var jag även beredningschef vid Pump Separators Gjuteri i Katrineholm. Därefter arbetade jag några år med Metallgesellschafts produkter för segjärnstillverkning och blacker till kärnor. 1990 – 1995 VAR jag delägare i ett företag, VD för Varnäsföretagen i Sörstafors, Kolbäck och Eskilstuna 1995 – 2002, VD för Eskilstuna Modellsnickeri / Eskilstuna Modellindustri 2002-2006. Därefter blev jag anställd vid Scania Global Purchasing i januari 2007. Där arbetade jag som Senior Consultant med Supply Chain Deve-lopment. Det innebar utveckling och förbättringsarbete av och med leverantörsföretag till Scania. Det var främst gjuterier, smedjor och bearbetningsföretag i Europa och Sydamerika. Ett riktigt kul och intressant arbete. Därefter tog jag ut min pension från slutet av september 2015 när jag var 62 år.
UNDER ÅREN PÅ Scania träffade jag Stefan Nielsen och Dan Lindbladh vid Scanias gjuteri. De gick på Svenska Gjutarskolan samtidigt som jag. Det var kul att ses efter så många år! Jag blev medlem i Sveriges Gjuteritekniska Förening 1976. Blev vald till ordförande i dåvarande Eskilstunaavdelningen efter Bengt Nyzell 1988. 2004 slogs Stockholmsavdelningen samman med Eskilstunaavdelning och blev Nordöstra avdelningen. Där avgick jag som ordförande 2012 och är hedersledamot i föreningen sedan 2010.
I MITT YRKE har jag haft förmånen att få se hur gjuteriindustrin har förändrats på ett bra sätt. Det som förr var extremt svart, dammigt och upplevdes som smutsigt, finns knappt kvar idag. Många gjuterier har försvunnit under dessa 45 år. Jag har haft och har många kamrater, kollegor och kontakter inom gjuteribranschen. Ett spännande arbetsliv har det varit. Många olika befattningar har jag haft i min karriär. Jag har arbetat med tillverkning av gjutgods i aducerjärn, gråjärn, segjärn och aluminium. Och dom gamla takterna sitter i! Ibland tar jag fram de hantverksmässiga kunskaperna. Drar på mig ett blåställ, skyddsskor, arbetshandskar och har förmånen att kunna åka ner till bröderna Alhällen vid Gjuteribolaget här i Eskilstuna. Där kan jag själv forma och tillverka föremål i gjutjärn för eget behov och till kamrater!
Sten Zetterlund, december 2019
