Text: Robin Jansson
Foto: Bjarne Österberg
Många gjutna komponenter måste inte bara hålla mått, de måste också vara täta. En spricka, porositet eller annan defekt kan ge läckage som blir ett kvalitetsproblem längre fram i kedjan, med reklamationer och kostnader som följd.
Bjarne Österberg, Sales & Site Manager på ATEQ, har arbetat med läckagemätning samt tätkontroll i omkring 25 år. ATEQ har i sin tur utvecklat mätinstrument i cirka 50 år, med fokus på att möjliggöra robust och repeterbar kontroll i industriell produktion.
Bjarne beskriver en kontrollmetod som i grunden är enkel, men som ofta kräver mer kunskap än man tror, när den ska fungera i produktionen. I ett typiskt upplägg monteras gjutgodset i en fixtur som tätar de ytor och öppningar som behöver vara stängda under provet. Därefter trycksätts produkten, vanligtvis med komprimerad luft, och mätutrustning läser av hur trycket förändras. Resultatet används för att kvantifiera läckage och jämförs mot en acceptansgräns. Allt över gränsen kräver åtgärd, eller till och med kassation av gjutgodset. I gjuteriindustrin sker provet vanligtvis efter bearbetning av godset då det kan frilägga porositet. Täthetskrav kan vara extra utmanande om produkten behöver vara gastät. Det finns även yttre faktorer som kan störa mätningen. I en gjuterimiljö kan temperatur vara en typisk källa till felmätningar. Om gjutgodset värms under provet expanderar luften i den inneslutna volymen och trycket kan stiga. Vid läckage sänks trycket. I värsta fall kan effekterna delvis ta ut varandra, vilket kan resultera i att mätningen missar läckaget. Därför används ofta återkommande funktionskontroller med en definierad “kontrolläcka” för att säkerställa att stationen reagerar som den ska, även när omgivningsförhållanden varierar.
En återkommande fråga är cykeltiden, berättar Bjarne. Tätprovning kan bli en flaskhals om mätningen tar för lång tid i förhållande till produktionstakt. Samtidigt finns en tydlig avvägning: snabbare prov kan ge sämre precision och stabilitet. För att provet ska vara användbart måste det vara tillräckligt snabbt och tillförlitligt, vilket ofta kräver praktiska tester och justeringar av metod, fixtur och mätparametrar.
Hur gränsvärden sätts varierar också. I vissa fall vet gjuterierna vilka nivåer som fungerar i slutanvändningen. Saknas sådan data behöver man resonera sig fram med hjälp av erfarenhet, beräkningar och provningar. Bjarne betonar att för hårt ställda krav kan driva upp kostnader och skapa ett upplägg som blir svårt att hantera i praktiken. Volymen påverkar också: en lösning som är rimlig för 100 000 detaljer per år kan vara orimlig för lågserieproduktion.
Operatörsvariation kan också påverka, exempelvis om man rör detaljen under själva mätningen. Därför blir utbildning och tydliga instruktioner viktiga. I många stationer går det även att låsa kritiska parametrar så att provprogram gränsvärden inte ändras av misstag.
Sammanfattningsvis är tätprovning sällan en magisk låda som bara visar rött eller grönt. För att fungera i gjuteriproduktion behöver metoden anpassas till detaljens krav, processteg som bearbetning, miljön runt stationen samt den takt och ekonomi som produktionen ska bära.
