Vi minns – Gjuteriskolan med Camilla Hansen

0
752

I Gjuteriets andra del av artikelserien “Vi minns” möter vi Camilla Hansen som har en gedigen bakgrund på en rad olika positioner inom Volvo i både Skövde och Vara. Gjuteriet träffar, på tips av före detta rektor Bengt Nygren på Skandinaviska Gjuteriskolan i Jönköping, Camilla för att höra om hennes tid på skolan. Vi träffar Camilla på Volvo Penta i Vara och får höra hur det kändes att bli Sveriges och till och med Nordens första kvinnliga gesäll inom gjuteriteknik.

Text: Lotta Larsby
Foto: David Elg

Redan i februari år 1995 tog Camilla sin gesäll på Gjuteriskolan i Jönköping, det var bara året efter att det först hade blivit möjligt att avlägga gesäll inom gjuteriteknik och Camilla minns att gesällen kom tillsammans med ganska mycket uppmärksamhet för hennes del.
Camilla studerade i Jönköping tillsammans med Volvo-kollegan Tomas Kempe. De gick en lite mer komprimerad version av utbildningen än som normalt erbjöds vid tiden. Istället för att läsa under ungefär ett och ett halvt år med mycket tid lagt på praktik, avverkade de två kollegorna utbildningen på ungefär ett halvår. Eftersom Camilla redan hade erfarenhet inom branschen, då hon redan hunnit med att arbeta några år på Volvo i Skövde, såg hon det bara som en fördel att få lov att läsa i en lite mer intensiv takt.
-Många av de andra studenterna var nya i branschen och behövde utbildningen i sina nya anställningar. För mig var det ett steg i min personliga utveckling och jag var väldigt målmedveten och ambitiös.
Visst berättar Camilla om att hon hörde talas om de vilda festerna de andra som studerade en längre period hade, men det är inget hon sörjer att hon missade.

Vi möter Camilla på Volvos site i Vara, där hon har arbetat i ungefär 3 år som avdelningschef på bearbetning. Innan dess var hon 28 år på Volvo i Skövde där hon arbetat som kärnmakare, maskinoperatör, produktionsledare, avdelningschef och inom HR. Att det funnits så mycket utvecklingsmöjligheter inom Volvo har passat Camilla bra, som beskriver sig själv som en nyfiken och lite rastlös person som vill prova många olika saker.
Hon började sin tid på Volvo år 1988 som kärnmakare. Hon kommer ihåg första gången hon steg in på gjuteriet. Även om Volvo redan på den tiden hade ett modernt gjuteri var det en speciell miljö. Hon minns vad hon tänkte med ett litet skratt.
-När jag kände lukten, hörde alla ljud och kände värmen tänkte jag, Oj, ska jag vara här nu!?
Men ganska fort kände Camilla att hon ville vara kvar, men också lära sig mer. Hon ville köra maskin, som killarna gjorde. När hon tänker tillbaka på den tiden reflekterar hon över att hon nog redan då var något av en pionjär gällande att som kvinna bestämma sig för att hon ville vara maskinoperatör.
-Det var inte helt självklart att jag som kvinna skulle få vara där vid maskinen, men vi var några stycken i gjuteriet som hade börjat. Idag är det nåt annat och mer självklart att kvinnor utför samma jobb. Efter min tid som operatör i början på 1990-talet har det anställts betydligt fler kvinnor och de finns idag inom hela gjuteriet och det är en bra utveckling.

Hur kom det sig då att Camilla antog utmaningen att studera på gjuteriskolan i Jönköping? Det beskriver hon själv som ett resultat av att hon tydligt visade att hon ville mer och hade flaggat för att hon ville framåt och utvecklas. Före Camilla, hade redan tre killar från henne arbetsplats läst i Jönköping och det var bland annat gjuteriets dåvarande personalchef Mikko Ollinen som pushade och erbjöd henne att ta steget. Camilla berättar att Mikko nog var lite före sin tid och gärna ville få in fler kvinnor i branschen.

I Jönköping fick hon precis som de övriga studenterna en inackorderingslägenhet i Råslätt. Dock blev det oftast att hon reste hem till Skövde över helgerna. I samma veva träffade hon nämligen sin nuvarande man som också arbetade på Volvo och det är klart att det lockade att åka hem och umgås med honom. Däremot minns hon att det var spännande att komma till Jönköping och utbildningen. Eftersom hon och Tomas gick alla passen i ett svep fick hon möjligheten att träffa på många olika människor och studiekamrater från både Sverige, Norge och Danmark. Hon tyckte att det var intressant att träffa på och diskutera med andra människor från andra gjuterier. Däremot tror hon att hon var lite för ung för att tänka på att skapa mer djupgående kontakter. Hade det varit idag tror hon att hon nog varit bättre på att behålla kontaktnätet. Dock lärde hon sig mycket om andra människor även på privat plan. Det hände mycket och var en spännande tid. På den tiden visste hon inte exakt vilket håll hon ville, men drogs direkt mot ledarskap och personal, vilket även präglat fortsättningen av hennes karriär. Hon kände sig aldrig särbehandlad i Jönköping för att hon var kvinna. Det enda hon kan minnas på det temat var att hon ibland kunde tycka att de yngre killarna var lite stökiga, de var ju mer eller mindre tvingade in på utbildningen och jag var där för att lära mig nåt säger Camilla.
Utbildningen i Jönköping var enligt Camilla en väldigt bra blandning mellan praktik och teori. Att få se hela gjuterikedjan beskriver hon som väldigt givande. Just att få se alla delar och moment. Hon berättar att den kunskapen egentligen hade varit värdefull redan tidigare då hon arbetade inom kärnmakeriet.
-När jag stod och monterade mina kärnpaket hade det varit jättebra att veta mer om vad som hände när jag lämnade arbetet vidare. Då hade jag kunnat kontrollera mitt arbete bättre och lättare veta när något behövde åtgärdas eller kasseras. Det reflekterade jag mycket över efter utbildningen, när jag förstod hur mycket jag faktiskt hade lärt mig.

Trots den insikten tror Camilla att det var bra att ha en grund inom gjuteri och att känna till miljön innan hon påbörjade utbildningen. Hon tror även att de som gick utbildningen i Jönköping kunde fungera lite som ambassadörer för utbildningen och sprida vidare kunskapen hemma på sin arbetsplats. Att utbilda de övriga för att skapa en slags kedja av kunskapen. Generellt tycker Camilla att utbildning är ett viktigt steg i vidareutveckling av människors kompetens, och värnar mycket för de utbildningar Volvo internt driver.
På utbildningen i Jönköping minns Camilla tydligast kurserna i gjuteriteknik, vilka inkluderade mycket matte och kemi. Hon minns att de även hade en del datorkunskap, och skrattar när hon kommer ihåg hur Bengt på sin breda småländska alltid instruerade eleverna att “trycka enter” i alla lägen. Men roligast av allt tyckte hon nog ändå att praktiken var.
Att få vara med och gjuta, forma och jobba med händerna. Det gjorde man inte så mycket i faktiskt produktion på den tiden, och än mindre nu. Men att just handforma och känna på vilket hantverk gjutning faktiskt är, tyckte hon var otroligt spännande. Det gav henne ett annat djup i förståelsen för gjuteriprocessen.

Av lärarna på Gjuteriskolan har Camilla kära minnen. Mest minns hon Bengt eftersom det var han som höll i majoriteten av de kurser hon deltog i. Dessutom har hon träffat på Bengt ett antal gånger genom åren när hon tillsammans med Volvo varit nere och firat nyexaminerade gesäller. Men hon minns även Kurt Henneko och Gustav Lorenzoni som härliga gubbar, även om lärarna ibland kunde ryta till rejält om det blev för mycket oordning i klassrummet. Trots att det var glad och lättsam stämning i skolan tog både lärare och de flesta elever utbildningen på stort allvar och det var tydligt att man var där för att göra ett bra jobb och inte slarva bort dagarna. Camilla uppskattar att det ställdes krav och att det förväntades att man alltid gjorde sitt bästa.
När vi i förra delen av artikelserien träffade Bengt, berättade han att en majoritet av de som gick på gjuteriskolan idag sitter på höga tjänster och i ledande positioner. När vi frågar Camilla vad hon tror det kan bero på svarar hon att hon tror att det i alla fall på den tiden premierades, att som ledare eller chef ha just den typen av grundkunskap och kompetens inom gjuteri. Dessutom tror hon att just de människor som sökte sig till Jönköping redan var drivna och engagerade människor.
Just själva avläggandet av gesällen berättar Camilla, bestod av både ett teoretiskt delprov och ett praktiskt. Teoriprovet avlades först och bestod av frågor gällande allt inom gjuteriteknik. Därefter kom det praktiska delprovet där man dels fick vara med om att handforma, gjuta och rensa gjutgodset. Alltså hela processen. Det fanns en viss yrkesstolthet i att ha en gesäll, och när Camilla tog sin sades det att hon var den första kvinnan i Europa, kanske hela världen, att ta gesäll.
Det var däremot inget hon brydde sig om att undersöka närmre. Camilla berättar att när vi på tidningen först kontaktade henne, fick hon lite flashbacks till hur mycket uppståndelse det faktiskt blev då år 1995.

Hon berättar att hon inte egentligen är rädd att stå i rampljuset men att det hela blev mycket större än hon hade räknat med. Både radio, tidning och TV uppmärksammade henne, och hon minns att hon tyckte lite synd om sin kollega Tomas som ju utfört exakt samma prestation, men liksom fick stå lite bakom när tidningarna tog sina bilder. Men hon tror inte att Tomas egentligen tog så hårt på det och de är goda vänner än idag. När hon ser tillbaka på minnet idag känns det roligt att det kunde påverka och öppna upp för fler kvinnor efter henne. Hon vill minnas att det möjligtvis var någon kvinna som gått någon delkurs innan henne, men aldrig hela utbildningen med gesäll.
Och visst tänker hon att det fanns ytterligare en nivå av press att klara provet, just för att hon var första kvinnan att avlägga det.
-Nu måste, måste jag ju klara detta, tänk om jag bangar, då kommer ju inte en enda tjej få gå det här igen!
Men proven gick utmärkt och någon vecka senare firades det ordentligt med både chefer, företagsledningar och Jönköpings-Posten närvarande vid utdelningen av gesällbreven. Och även om Camilla ju egentligen inte är kvar i gjuteriet idag, poängterar hon noga att; en gång gjutare alltid gjutare.
-Jag är ju gjutare i hjärtat helt klart!

Om Camilla:

-Skandinaviska Gjuteriskolan: 1994-95. Avlade som första kvinna gesällprov år 1995.
-Yrke: Avdelningschef på Volvo Penta bearbetning med över 30 års karriär inom Volvo.
-Familj: Man och två döttrar, 19 och 21 år.
-Bor: I Skövde.

 

Har du också härliga minnen från din tid på Skandinaviska Gjuteriskolan som du vill dela med dig av? Då är du hjärtligt välkommen att kontakta redaktionen på redaktor@gjuterie.se